Aktiva val, förbannelse eller gåva?

Igår hade jag ett ganska långt samtal med min dotter. Hon brottades med att göra ett aktivt val som uppenbarligen orsakade stor vånda för henne. Vi hade varit på kalas och hon hade en lång, klockad klänning på sig som hon var mycket nöjd med. Samtidigt ville hon ut och cykla och klättra i berg med sina vänner. Jag förklarade att hon då skulle behöva byta om till byxor och tröja för att kunna leka obehindrat (här var vi inte helt överens). Valet mellan att behålla klänningen på och dansa/leka inomhus eller byta om  blev så svårt för henne att hon till slut inte gjorde någonting alls. Hon satt bara i soffan och pillade förstrött med fållen på klänningen.

Är det inte ett ganska vanligt beteende även hos oss vuxna? Vi slits mellan två val som båda är attraktiva på sitt sätt, men istället slutar det med att vi inte gör något alls utom att längta bort. Vi längtar bort från jobbet för att vi tänker att det finns något där ute som är bättre, men vi uppskattar delar av arbetet för att vi vet vad vi har.

Vi människor älskar att ha många valmöjligheter, iallafall på pappret. Vi vill kunna välja många rätter på menyn, 500 sorters plockgodis eller 40 olika sorters strumpor. Samtidigt leder för många val att vi är mer benägna att vara missnöjda med dem vi har valt. Tänk själv: du får välja mellan köttfärssås och spagetti eller Tomatsoppa. Oavsett vilket du väljer är det lättare att utesluta det ena och att hitta argument för att rättfärdiga ditt beslut: jag var sugen på soppa/jag är vegetarian/jag älskar pasta/jag vill ha något mättande. Men låt oss säga att spagetti och köttfärssås bara var en av 100-tals pastarätter på menyn. Är inte sannolikheten större att vi tänker att det är grönare på andra sidan?

Dan Ariely hävdar iallafall att det är så. Jag rekommenderar att du läser hans böcker om du är intresserad av vad som får oss att ta beslut i vardagen (för det är inte förnuftet).

Posted in Beteendevetenskap and tagged , , , , , , .