Ärlighet varar längst?

”Jag skulle nog säga att jag tycker om och är bra på att uttrycka mig estetiskt”

Jag tittade tomt på henne. Svaret hon precis gett mig var en följd av min fråga om vilken egenskap vi som arbetsgivare skulle ha mest nytta av om vi anställde henne. Jag tänkte stilla på det oföränderliga företag jag jobbade i då och representerade. På checklistorna, bilderna och detaljplaneringen som såg till att precis alla enheter i hela organisationen såg likformiga ut. Till och med toaletterna hade samma identiska färg, samma tvålhållare och vita plåtskåp. Jag tänkte att det mest estetiska tillfället jag själv någonsin varit i är just nu. Här, med henne.  Jag tänkte att vad jag än säger så spelar det ingen roll. Jag kan säga precis vad som helst. Sväva ut, måla med stora penseln.  Hon är ändå körd. Borta. Förbi. Platsen tillhör någon annan. Någon som svarar ”ställer alltid upp” eller ”sliter tills jag blöder” på samma fråga.

Inte en chans

”Fint” svarar jag och låtsasantecknar. Ställer några frågor till (varför?) och avslutar. Hon ser glad ut när hon går. Kanske tänkte att det gick bra. Kanske går hem till sina nära och kära och är uppspelt. Hon har uppenbarligen inte läst jobb-annonsen ordentligt. Vi söker ingen person som vill uttrycka sig estetiskt, för hur skulle toaletten se ut då? Då skulle vi få måla om när ägarna kom. Eller checklistorna. Vilken mardröm.  Jag känner ett visst vemod över hennes ärlighet. Ärlighet belönas för lite idag. Man får förstås inte ljuga, men sofistikerade fiskehistorier går ju hem. Jag tänker att även om hon aldrig skulle få jobbet kunde åtminstone jag vara ärlig tillbaka. Berätta att i den här branschen är det andra förmågor som står högt i kurs. Inte för att hon är sämre än någon annan utan för att hon är en chokladpralin mitt i tacos-buffén. Hon är bra. Säkerligen. Men hon hör inte hemma hos mig. Jag tänker att hon kommer säga samma sak igen. Och igen. Och undra varför hon inte får något jobb.  Sedan slår jag tanken ifrån mig. Nästa person väntar. Hon presenterar sig som en person utan direkta fritidsintressen utom böcker. Hon vill bara jobba. Jag gillar henne redan.

Tiderna förändras

Det var några år sedan jag mötte den där kvinnan och jag tänker på henne ibland. Jag tror fortfarande att jag gjorde rätt i rekryteringen, men numer är mina åsikter inte lika glasklara. För det behövs lite estetik även på den mest fyrkantiga arbetsplatsen. På samma sätt som ett väldigt kreativt företag behöver någon som kan hålla ihop alla trådar. Kulturbärare behövs lika mycket som nyskapare för att nå resultat. De bästa teamen är i min mening en härlig mix av personligheter. Svårare att styra som ledare, men med mycket högre potential. Det fyller mig med en oändlig stolthet när jag numer får till ett team med många olika sorters människor, för då kommer de långvariga resultaten. Och de bästa lärdomarna. Tro mig, det kan vi chefer behöva ibland.

 

Posted in Arbete, Framgång, Rekrytering and tagged , , , .