Att förlora något värre än att få

Förutsättningen för att vår dotter ska få sin veckopeng är att hon städar sitt rum varje vecka. Det är alltså inte en lön för att hon städar rummet, men städningen är ”gaten” för att få utbetalning. Jag vet, det är krångligt, men jag vill inte ge henne lön för något vi tycker är självklart: att alla ska hjälpa till i en familj utifrån sina förutsättningar. Jag vill inte ge henne pengar för bra betyg som många av mina vänner fick när jag växte upp utan jag vill att hon ska förstå värdet av goda betyg och att den avkastningen kan vara långt mycket högre än en 500-lapp för ett MVG eller A.

Det kanske är lika bra, för pengar motiverar inte min dotter på samma sätt som de gjorde med mig. Hon tömmer diskmaskinen med gråten i halsen om en vän väntar utanför, men kan lika bra dansa med hörlurar i öronen samtidigt som hon ställer i tallrikar i skåpet en annan dag utan en tanke på en ”belöning” efteråt. Barn är mer transparenta än vi vuxna, men när det kommer till motivation hävdar jag bestämt att väldigt få av oss beter oss annorlunda än många barn även om sakfrågorna förstås skiftar. Det finns människor på arbetsplatsen som aldrig gör en millimeter mer än det som står i arbetsbeskrivningen utan extra betalt och det finns människor som glatt ger sig i kast med extra uppgifter utan att klaga. Ibland är det till och med samma person.

Ett enkelt sätt

Men om vi nu hade valt att avkräva pengar för ett utfört arbete och garanterat ville få det gjort finns det ett väldigt enkelt sätt att få snabba resultat: om vi varje måndag gav vår dotter 30 kronor i veckopeng men samma söndag också krävde tillbaka pengen från henne om hon inte städat rummet skulle sannolikheten vara mycket större att hon gjorde det. Det är nämligen psykologiskt mycket värre att förlora något än vad uppsidan att få något är. Nu finns det förstås ett stort aber med denna metod: det föder frustration och demotivation.

Jag är övertygad om att rädslan att förlora något hindrar många från  storverk i livet, inte bara på det ekonomiska planet. I söndagskrönikan skrev jag bl.a. om hur en del stannar i ett äktenskap av rädslan för vad de kan förlora. Tänk hur många som stannar på samma arbetsplats för att de inte vill förlora sina förmåner. En kollega sa en gång till mig: ”Jag vet iallafall vad jag har, skulle jag byta till något annat kanske det blir ännu värre”. Där kan man prata söndagsångest.

Ta kontrollerade risker

Sanningen är att vi inte vet. Vi vet inte om vi hittar någon bättre partner än den vi möter vid frukostbordet varje morgon, vi vet inte om det där jobbet finns om vi inte söker det. Vi vet inte om de vänner vi har ger oss det vi behöver (och om vi ger dem vad de behöver) om vi inte skaffar oss nya. Det är ingen som kommer och utmanar vår trygga värld på söndagen, men gör vi det själva kan vi åtminstone göra det kontrollerat. Klart det smärtar ibland, men det kanske också kommer något gott ur det på sikt.

Ibland måste man lämna något gammalt kvar för att kunna packa ner något nytt. Vänta inte tills det skaver ännu mer eller på ”rätt” tillfälle, risken är att det aldrig känns rätt att förlora något. Inte ens de dåliga sakerna.

Posted in Ekonomi, Framgång, Vardag and tagged , , , .