Att lyssna på riktigt

En gång arbetade jag tillsammans med en kvinna som gjorde det svårt för hennes kollegor att tycka om henne. Ingen ville gå på lunch med henne och när hon kom på morgonen så var det få eller ingen som frågade hur helgen hade varit. Som chef har det alltid varit en stor utmaning att hantera den här typen av situationer, inte bara för att jag  höll med utan för att det sällan finns något okomplicerat sätt att lösa situationen.

Anledningen till allt det här var hennes oförmåga att lyssna. Eller rättare sagt lyssnade hon för att själv kunna berätta om sitt eget liv. Ofta var övergången smidig och man märkte knappt att det hände, men ibland var det pinsamt uppenbart vart hennes fokus låg:

Jag: ”I morgon är kommer det besök från huvudkontoret, hur tycker ni att vi ska göra för att de ska känna sig välkomna? ”

Hon: ”När min man vill vara extra romantisk så bjuder han med mig på en jättedyr restaurang. Åh, jag minns speciellt en gång…”

En av mina kollegor beskrev det som att det kändes som att allt som hände runt om i världen var en öppning för att hon skulle kunna berätta om sitt liv. Jag kunde inte säga emot. Än idag kan jag tycka att det var den svårast situationen jag någonsin hamnat i som chef. Långt värre än missbruk eller personliga tragedier.

Lyssna på barn -en bra övning

Att lyssna aktivt är något jag ofta tänker på. Inte minst när många vuxna (och tyvärr jag själv) sitter med näsan ner i en mobiltelefon när barnen försöker berätta något. Jag försöker att inte bara lyssna på vad min dotter säger utan att värdera orden som hon har sagt dem, inte min respons på det hon sagt. För det är en stor skillnad. Ibland räcker det med att upprepa det en annan människa har sagt för att det ska få större effekt än ett råd eller tyckande.

”Mamma, idag var det någon som var dum i skolan”

”Någon som var dum?”

”Ja, en pojke, han tog Beas keps”

”Hennes keps?”

”Ja, vi sprang efter honom och försökte ta tillbaka den. Men han var för snabb. Så då sa vi till fröken”

”Vad sa ni till fröken?”

”Att hon inte hade gjort något och att det var hennes keps. Så då tog fröken tillbaka den och skällde på honom”

”Skällde?”

”Ja, jag tror att han egentligen vill vara med och leka bara.”

”Vad hände sedan?”

”Sen fick han vara med och leka.”

På pappret ser det kanske lite dumt ut att ställa om en mening som en fråga, men i ett normalt samtal är det faktiskt helt naturligt. Tänk om jag efter första meningen hade sagt att pojken var dum och inte förtjänade att vara med och leka (min spontana reaktion). Då hade min dotter säkerligen känt att hon handlat fel som lät pojken vara med och leka i slutet och kanske förändrat sitt beteende nästa gång något liknande hände. Ibland vill vi så gärna ge råd fastän lösningen finns på annat håll.  Att lyssna handlar alltid om den andra personen. Jag försöker att inte glömma det.

Posted in Beteendevetenskap, Inspiration, Personlig utveckling and tagged , , , , , .