Chefer, ett själlöst släkte?

Både jag och min man har under hela vårt förhållande haft olika typer av ledarroller på våra jobb. Jag tror inte att någon av oss sa att vi skulle ”bli chefer” när vi fick rita teckningar  om drömyrket som barn, och framförallt ansåg nog ingen att vi var ledartypen. Jag var ganska blyg och medgörlig, fann mig ganska väl i att andra hade idéer om vilka lekar som vi skulle leka. När det inte passade mig gick jag därifrån eller så tog jag konflikten. Jag var inte rädd för en fight, men jag sökte den aldrig på samma sätt som många andra barn gjorde. Jag var förstås inte oberörd efteråt, men jag gjorde det.  Generellt är det väl det som chefskapet står för: att ta tag i de där konflikterna, hantera tuffa samtal och ibland också säga upp, varsla eller förhandla. Ledarskapet är det roliga, det utvecklande och det positiva, men då och då handlar mitt och min mans arbete om just det där andra. Och det är helt okej.

pink leaf

Med åren har det till och med blivit rutin. Jag kan prata om någons alkoholvanor på förmiddagen och åka pulka med min dotter på kvällen. Jag kan avskeda någon för stöld en morgon och äta lunch med en väninna några timmar senare. Utifrån kan jag förstå att många chefer ser ut att var känslolösa och distanserade, men det är fel, iallafall i mitt fall. Jag bryr mig, just där och då. Jag är 100% närvarande för att den andra personen förtjänar det. På samma sätt har jag lärt mig att (oftast) släppa det när jag går ut från rummet. Det är inte bara för min skull utan för många andras. Jag kan tänka mig att det är samma sak som socialarbetare, psykologer, poliser eller andra som arbetar i sociala ytterligheter. För mig handlar det om att bry sig, förstå och känna med när det går att göra skillnad och distansera sig när det inte längre spelar någon roll.

 

Posted in Ledarskap and tagged , , , .