Den riskfria skolan

Det finns vissa saker jag älskade med skolan. Framförallt det som jag kunde praktisera, antingen direkt eller vid ett senare tillfälle. Jag, precis som de flesta andra, älskade experimenten i fysiken och i kemin, som den gången vi byggde en gigantisk luftballong av sopsäckar eller när vi lagade egna tomtebloss. Eller när vi ville lära oss mer om organen och läraren sa att det inte fanns tid, men att de som ville kund få komma på en extra dissektionsklass varje vecka efter skoltid. Det skulle inte synas i betygen och det var helt frivilligt. Sex stycken av oss dök upp varje vecka. Ingen var någonsin frånvarande. Jag älskade matematiken fram till den årskurs då jag inte visste hur jag skulle använda den i vardagen längre. Och det var kanske det största problemet. De teoretiska ämnen genomförde jag utan glädje. Jag levde från prov till prov utan att lära mig något för framtiden. När vi skulle hitta lösningar i klassrummet höll jag mig till de svaren jag visste att läraren ville höra. Det var ingen som deltog aktivt och nyanserat när vi diskuterade i klassrummet.

Jag minns att jag hatade historia men älskade Olof Svedelids historiska romaner om hur man levde förr. Jag minns att besöket på historiska museet förtrollade mig, men vilken kung som var son till vem glömde jag bort sekunden efter att provet var avslutat.

I svenska hade vi en lärare som få tyckte om. Jag älskade henne. Visst, hon kunde vara lite kärv och  spelade ingen i händerna, men hon gav oss oftast stora friheter att tolka materialet vi fick. Framförallt inom uppsatsskrivningen vågade jag ta ut svängarna, berätta galet och hitta på. Jag kunde använda vansinniga liknelser och för henne vågade jag visa mina dikter som förmodligen inte var särskilt bra men ändå fyllde en funktion för mitt bräckliga tonårshjärta.

Jag kan se samma tendenser hos min dotter. Det gör mig både glad och bedrövad. Jag försöker på min kant förstås, vi pratar engelska ibland hemma för att det är kul, inte för att öva glosor. Vi går ut i naturen och tittar på förmultnande stockar eller stryker med fingret över årsringarna på en stubbe. Vi läser böcker som förtrollar och fängslar och räknar hur mycket saker kostar i butiken.

Ofta  undrar jag om skolan är till för att lära för livet eller lära för ögonblicket. Jag undrar också om det finns plats för att ha kreativa diskussioner där det ibland, men inte alltid, finns mer än ett svar. Får eleverna någonsin lära sig att kalkylerad risk lönar sig? Kanske kan man börja med läxorna, de som det ständigt debatteras kring. Att varje vecka ha en läxa som är baserat på att iaktta eller arbeta kreativt utan mängder av ramar. Själv minns jag mitt föredrag om kossor i tredje klass. Tänk om det funnits fler sådana tillfällen.

Posted in Vardag and tagged , , , , , , .