Inspiration -överdriven utopi eller roten till skapande?

Jag har alltid tyckt om att skriva och det med ganska hyggligt resultat. Visst har det funnits gott om människor som lyckats berätta en historia bättre än jag kan (för är det inte oftast det de handlar om?) men att skriva har oftast varit lustfyllt och det har i sig varit tillräckligt många gånger. 

Jag minns första gången jag vann något på grund av mitt skrivande. De var en smörgåsgrill via en rim-tävling som veckorevyn anordnade och jag var väl runt 13-15 skulle jag tro. Förutom några kortare noveller lyckades jag dock aldrig samla tillräckligt med inspiration för att skriva några längre alster, trots att jag som så många andra drömde om att skriva en bok.

En dag tyckte jag dock att jag hade den perfekta storyn och dessutom var jag säker på att jag skulle lyckas. De första tio A4-sidorna gick av bara farten, men sedan tappade jag lusten som så många gånger förr. Det var inte det att jag inte ville fortsätta skriva, men orden kändes krystade på pappret och även om handlingen var klar kändes nästa mening trög och svårformulerad. Så jag gjorde det oromantiska: jag schemalade mitt skrivande. En timme varje dag skulle jag sitta vid min dator, oavsett om det blev en rad eller tre sidor. Det jag upptäckte var att även om det fanns dagar då ingenting blev bra, så kom inspirationen tillbaka. Inte förutbestämt och aldrig självklart, men något magiskt hände. 20.000 ord rann förbi av bara farten, sedan 40.000 och 60.000. Nu för tiden är jag inte rädd för att skriva längre alster, för jag vet att det är som att träna inför ett maraton: ibland är det vansinnigt roligt, men ganska ofta är det både jobbigt och svårt. Då bestäms succén av hur attraktiva mål vi har.

Posted in Framgång, Personlig utveckling, Vardag and tagged , , , , , , .