Jag tror han hette Hassan

Min dotter är nio år nu. Nio. Hon är en hejare på äggröra, att spela blockflöjt utan att det skriker i öronen (oftast) och på att läsa. Hon har en pojkvän med långa ögonfransar som hon har pussat. En gång. Hon säger att hon är lite kär i hans skrattgropar och tycker att han är kul att leka med. Annars älskar hon sin bästis, glass, hundar och äventyr. Hon blir upprörd över orättvisor, som att alla barn inte fått prova risotto med kräftstjärtar någon gång, eller duvornas oförtjänt dåliga rykte. Hon har noll tålamod och hon gör allt i en rasande fart. Lite som hon kom till världen.

Jag blev igångsatt en vecka innan utsatt datum. Min kropp hade fått nog och det hade nog hon också där inne om vi ska vara ärliga.

”Det här kommer ta lååååång tid” sa sköterskan menande och gjorde det mer faktabaserat genom att förnumstigt säga: ”Förstagångsföderska”. Som att det förklarade allt. Sedan skruvade hon plötsligt på sig: ”Jo, vi har en barnmorskestudent här också och ja…. vi undrade om du har något emot att… ehrm han är med och så…” hon tittade nervöst på sin kollega och tillade snabbt: ”Man får säga nej. Det får man verkligen. Det är din stund. Förlåt, er stund (snabb blick på min man) och…eh ja…han är jättetrevlig. Och kompetent. Ja, riktigt duktig faktiskt”.

Jag tror han hette Hassan.

Man kan väl lugnt påstå att Hassan inte fick den bästa säljpitchen. ”Det blir bra” sa jag.

Jäklar vad hon sprang!

Hassan visade sig vara en riktig tillgång, trots den klena introduktionen. Det var han som hämtade våta handdukar till min svettiga panna, han gav min man ett uppmuntrande och förmanande ögonkast när han använde pilatesbollen som basketboll. Hassan höll i en arm och min man i den andra när jag gick på toaletten (det måste sett lustigt ut).  Hassan gjorde dessutom de bästa milkshakes jag någonsin druckit. Eller jag har ingen aning, det gjorde rätt ont, men de var gudomliga där klockan 22. Hassan servade, frågade, underhöll och höll sig på avstånd när det behövdes.

Hassan var också den som insåg att det kan gå snabbt ibland, trots att statistiken säger annorlunda. Han larmade en kollega som envist hävdade att det var låååångt kvar.  Förstagångsföderska och allt. Jäklar vad tanten sprang sedan! Hassan stannade kvar. Hans hans ögon var blanka när hon kom ut (fast hon mest var blå och skrek en massa). Han tackade översvallande för att han fick vara med efteråt. Som att han hade något att tacka för.

Det tog mig tre dagar att förstå varför han tackade. Vi och ett par till var de enda som hade sagt ”ja” den där eftermiddagen. Av tolv barnafödande mammor.

Det är nog inte så lätt att plugga till barnmorska, vara man och heta Hassan. Om det nu var så han hette.

Posted in Vardag and tagged , , , .