Kroppsspråk -en farlig konstart

Sedan jag var liten har jag alltid tyckt om att iaktta människor. Jag var väldigt tyst som barn och uppskattade aldrig de där högljudda ropen och tjuten som mina vänner och kusiner gav upphov till så fort de blev uppspelta. Barns rörelser var ryckiga och överdrivna i min barnvärld och jag antar att jag hade svårt att tolka dem. Istället tyckte jag om att titta på vuxna som pratade, till synes omedvetna om att jag ens lyssnade. Jag måste ha varit ett vansinnigt tråkigt barn. När jag sedan började skolan gick en hel del av blygheten över och av någon anledning valde jag att ta igen alla år av prat i klassrummet. Lärarna var något roade men stundtals även ganska irriterade på mig. Med vuxna var jag dock fortfarande ”artig” och stillasittande.

Känslor som julgranskulor

Ganska tidigt i livet såg jag när andra människor ljög eller mådde dåligt. Det var som att känslorna hängde utanför kroppen på dem, som stora färggranna julgranskulor. Negativa känslor lyste starkare än alla andra och jag undrade ofta varför ingen frågade dem hur det var. Det fanns förstås undantagsfall: min mamma gjorde det ganska ofta märkte jag, men då svarade de oftast att allt bara var bra. Det tyckte jag var ännu märkligare.

Tonårsliv

Tonåren var ganska smärtsam. Det var nog med att vi ungdomar redan hade våra känslor utanpå kroppen, jag ville inte se allt elände överallt, speciellt inte när jag på tonåringars vis själv hade svårt för vad jag själv kände från minut till minut. Men när jag blev chef upptäckte jag plötsligt fördelarna med att kunna läsa av människors känslor och dessutom fick jag tid att öva på min approach. Det var ofta ett himla lirkande innan sanningen kom fram. Ibland kunde jag inte hålla mig och så blev de pannkaka, de kände sig kränkta fast jag bara ville väl. Det började till och med gå ett rykte att jag kunde läsa personalens tankar vilket förstås inte var sant. Privat var det jobbig att oftast se när mina pojkvänner ljög för mig utan att veta vad det handlade om. Det blev en frågelek där jag fick värdera varje svar. Idag tycker  jag att många lögner är ganska harmlösa och borde lämnas orörda.

Kroppsspråk i media

Efter några år kom tv med serier som ”The Mentalist”, ”Lie to me” och senare Henrik Fexeus böcker. Jag älskade Lie to me även om den förstås var klart överdriven. Själv har jag aldrig kunnat förklara vad jag ”ser”, det handlar mest om att jag själv får den känslan i kroppen. Det kan vara ganska smärtsamt och en del känslor är svåra att sätta ord på när man ska förmedla dem vidare. Ibland har jag beskrivit en känsla för personen framför mig och de känner inte alls igen sig. Men när jag ber dem själva berätta använder de ett annat ord eller beskrivning av sina känslor och det visar sig att vi bara har olika sätt att uttrycka oss verbalt.

”Var bara ärlig”

Med åren har jag förstått att när någon säger att man ska vara totalt rak med dem så menar de oftast inte in till bara själen. De känner sig nakna och jag förstår det. Samtidigt vet jag att det kan vara en förlösande känsla att bli ”sedd”, för jag är inte mer än människa jag heller. Oftast älskar jag att möta människor som ”pratar kroppsspråk” och en del är betydligt bättre än mig.

Än idag trampar jag i klaveret ibland, oftast kan jag inte låta bli när det är ett litet problem som tar upp en stor del av en människas tid och tankar. Ofta säger de att jag inte har en aning om vad jag pratar om och då för jag inte diskussionen vidare, de brukar komma tillbaka till slut.

Inlägg av den här typen är svåra att skriva för mig. Jag vill inte bli förknippad med det som i klassisk mun kallas för ”flum”, men jag är också helt övertygad om att alla som arbetar framgångsrikt med människor har den här förmågan och att den dessutom går att lära sig.

Posted in Beteendevetenskap, Personlig utveckling, Psykologi and tagged , , , , .