Min rädsla för framgång

Jag har, i ett mycket svagt och tävlingsorienterat ögonblick, lovat att jag ska springa Göteborgsvarvet. Jag är ingen person som backar ur när det vankas tävling och eftersom jag har meningen ”Spring ett lång-lopp” nedskrivet på min bucketlist (du har väl en du också?) så tänkte jag att det här var ett bra tillfälle.

Svepskälen

Träningen gick initialt bra. Riktigt bra med tanke på min historik som överviktig. Snabbare och snabbare sprang jag på löpbandet under vintern. Längre och längre. Personalen hejade glatt på. Nu är det bara några veckor kvar. Och jag har med ens tappat sugen, tycker nedslagen på löpbandet eller skogsvägen är allt annat än meditativa. Det går faktiskt långsammare än någonsin och jag ger upp fortare än jag kunnat ana.  Dessutom har jag ont i hälsenan. Det kanske inte är så bra att springa så långt trots allt?  Jag tycker mig inte heller ha tid att träna, och förresten är det mycket roligare med styrketräning. Faktiskt. Och man får snyggare rumpa om man gör ben-böj än om man nöter asfalt. Att springa länge har ingen egentligen någon användning av. Nu skulle jag behöva draghjälpen av någon, någon som drog med mig ut och sa: ”lägg av nu, din förlorare, så här når man inte framgång”. Sådant tänder mig. Men ibland finns det ingen sådan person i närheten. Det kan vara tufft att vara sin egen tändvätska.

Samma sak när det gäller att gå ner i vikt. Fyra kilo innan min målvikt slappnade jag av och nu är det helt plötsligt 6 kg kvar. Jag vet, ekvationen går inte ihop.

Detaljarbete = döden

Jag kan agera likadant när det kommer till detaljarbete, framförallt hemma. På ledarskapsutbildningarna säger de att det beror på att det ligger i min personlighet. Någon sorts personlig defekt som skrämmer Excel-nissarna från vettet (jag är faktiskt bra på Excel, kan både pivot-kurvor och annat). På arbetsintervjuer skakar rekryteraren på huvudet över mina personlighetstester. ”Du är förmodligen otroligt bra på att starta projekt men mindre bra på att avsluta” säger de beklagande. Men de har fel: på arbetet har jag hittat ett sätt: jag skriver ner allt och betar av det punkt efter punkt. Eller så svarar jag på mailet direkt när jag får det så hinner det aldrig bli tråkigt.  På jobbet går det alltså bra, trots att ingen hejar på mig när jag ska godkänna fakturor.

Nu när jag tänker efter är det nog mest inom sport jag har framgångsfobi. Eller framgång och framgång förresten. Jag vill ju bara vara snäll mot min kropp så att den håller i många år till. Ja, och så vill jag ju vinna förstås. Helst över mina kollegor. I värsta fall över de som kommer in bakom mig i mål. Men mest vill jag må bra.

 

Posted in Älska dig själv, Hälsa, Psykologi and tagged , , , , , .

2 Comments

  1. När jag är omotiverad slutar jag att tänka utan bara gör. Fokusera på det positiva i att gå i mål på Göteborgsvarvet, äta, vila göra ”vad du vill” och vara nöjd. Målbild i dubbel bemärkelse. Hjärnan måste pumpas med positiva saker, lättlurad muskel den där hjärnan😀. Tänk inte hur jobbigt eller tråkigt det är att träna nu utan tänk att du ska lyssna på podd och så ”råkar” du springa samtidigt. Du fixar det!

Comments are closed.