När känslor från förr styr de ekonomiska besluten

Barn som tränar mycket och äter bra mat har större chans att vara normalviktiga som vuxna. Barn med föräldrar som lever ekonomiskt och investerar har större chans att leva ett ekonomiskt rikare som vuxna. Men hur mycket ska man rucka på sina principer? 

Vi lever sparsamt i mycket och självklart önskar vi att vår dotter fortsätter att investera sina pengar den dagen hon skaffar ett arbete. Vi vill inte att hon får pryl efter pryl som bara blir liggande hemma i en låda.  Samtidigt lever vi i ett konsumtionssamhälle där prylar i någon mån avgör social status och där trender går och trender kommer.

Trender då och nu

När jag växte upp skulle man ha Levi’s jeans. Min mamma förstod aldrig vitsen med att köpa så dyra plagg (speciellt eftersom jag ständigt skrapade upp knäna) och köpte mina på H&M. Jag hade mycket vänner, men jag minns att de ”coolare” tjejerna kommenterade min brist på stil (de hade rätt). Jag kunde prata för mig och hade inga problem att ge en vass replik tillbaka, men i hemlighet önskade jag att jag hade de där jäkla jeansen.

Med min egen dotter känns det som att det har eskalerat. Trender kommer och går innan jag hinner blinka. De snabba kan jag stå emot, det är ganska lätt att se om en leksak blir en två-veckors hype eller något som kan bestå (oftast det första). Då blir jag den tråkiga ekonomiska mamman som inte lägger en cent på små plastfigurer. Men när leksakerna blir en social identitet, när man faktiskt kommer efter, då vacklar jag i min övertygelse. Som det här med Hoover board/air board. Att se min dotter cykla runt på sin fina cykel medan större delen av kvarterets barn åker på den senaste trenden väcker barnet med jeans från H&M inom mig. Att se hennes ledsna blick när hon ber att få prova och de, på barns egoistiska vis, säger ”snart” gör att mitt hjärta går sönder.

Att se glädjen när hon väl får prova och den längtande blicken när hon måste lämna den ifrån sig svider inombords. Jag upptäcker att hatar den där air boarden, fattar inte vitsen (det går ju snabbare att cykla).

Så vi köpte den. Hon fick spara ihop till hälften och vi som föräldrar la hälften. Nu kan jag stå i fönstret och titta på när hon snurrar runt, runt och tänka att det här kanske var hennes uppväxts Levi’sjeans. Den tanken när mig när jag inser att de där 2300 kronorna hade varit värda 24000 kronor när hon fyller 40 år med ränta på ränta*. Inte för att jag räknar. 

 

*  8 % avkastning under 31 år, ISK-konto med 1,25% stadslåneränta.

Posted in Ekonomi, Vardag and tagged , , , , , .