Obehag och intuition

Det kändes inte rätt.

Under tio otroligt långsamma minuter hade jag nervöst slängt i mig en hel ask med Läkerol som en utsvulten gatuhund. Magen hade för länge sedan gjort uppror och gjorde frivolter i våldsam protest (Läkerolen gjorde inte direkt saken bättre). Luften kändes tung, som att jag plötsligt förflyttats till en iskall bergstopp 6000 meter ovanför havet i Himalaya, men utan både varm choklad och syrgasmask. Det kan vara jobbigt att sitta på arbetsintervju och jag vill inte vara dramatisk, men ibland känns livet lite som det där mötet. Att man är ute på alldeles för hal is och hjärnan skriker ut en varning som fortplantar sig i hela kroppen, trots att faran inte alls är förestående. Frågan är bara vad det är kroppen signalerar. Inte var det domedagen iallafall. Det var ju trots allt bara en arbetsintervju.

Kvinnlig intuition -inte så användbart som vi tror

Jag vet inte om jag ger så mycket för kvinnlig intution. Det är lätt att luta sig tillbaka på ett ”jag visste hela tiden att det där

förhållandet inte skulle hålla” som att vi besatt någon överjordisk kraft som alla män saknar. Att de mest bråkade och att en av parterna alltid flirtade med andra hade förmodligen ingenting med saken att göra.

Däremot tycker jag att jag, i avsaknad av egenskapen ovan, är rätt bra på att läsa människor. Det är något med minspelet som gör att det sällan är svårt att avgöra om personen mitt emot mig tycker att mina idéer är strålande eller inte, om personen tycker att jag verkar vara en hygglig prick eller en kapitalistisk storstadsbo med för grova skämt tråkig klädsel.

Våga utmana dina rädslor -det finns gott om skyddsnät för den som faller

Tolka dina signaler

Men om det är lätt att läsa andra, så är det desto svårare att läsa sig själv. För situationen ovan händer mig ganska ofta. Jag är ofta en bra bit utanför komfortzonen och härjar innan verkligheten drar mig tillbaka till min trygga sfär med en djup suck.

Att göra det är en sådan adrenalinkick att den kan jämföras med att kasta sig ut i den vildaste bergochdalbanan eller köra slut på sig själv i gymmet: det är inte alltid så kul när man väl är där, men efteråt känns det förbaskat bra. Det gäller bara att lita på att säkerhetsanordningarna håller, eller att ett eventuellt fall inte skadar oss speciellt mycket i längden. Att skilja på när hjärnans signaler skriker ”Hjälp, det här har jag aldrig gjort tidigare!” jämfört med ”Jag har upptäckt något i den här situationen som kan skada oss” är något jag tror inte speciellt många reflekterar över.

Jag vet vad jag har men inte vad jag får

Jag tror mig veta det, för det är få människor jag möter som verkligen utmanar sina rädslor, vanor och sitt tankesätt. De verkar förknippa smärta (själslig eller kroppslig) med att någonting är fel. Smärta är något de till varje pris försöker undvika för de tror att det är intuitionen som talar. De tror att magen försöker berätta för dem att inte gå in på det där mötet, att svetten bryter fram för att något hemskt kommer hända om de säger upp sig från arbetet eller gör slut med personen de levt med i 10 år. För om kroppen skriker ”NEJ” så måste det finnas en anledning till det. ”Jag vet vad jag har men inte vad jag får” är utan konkurrens den vanligaste anledningen till att människor jag pratar med inte vågar skilja sig eller starta eget. Men hur lär man sig att skilja på vanligt hederligt obehag för att vi är utanför vår trygga zon eller den regelrätta intuitionen som hindrar oss från att ta den där bussen som blev påkörd lite senare? Skyddsnät, bildliga eller bokstavliga, är inte till för att det inte ska göra ont alls att ramla i dem, de finns för att rädda våra liv.

Intuition på arbetet

Inom rekrytering kan ”intuition” vara förödande. Risken är nämligen att magkänslan säger att en person som liknar oss själva är rätt man eller kvinna för jobbet. Katastrofalt eftersom ledningsgrupper plötsligt består av likasinnade män och kvinnor som aldrig utmanar varandras idéer. Samtidigt är också många gånger magkänslan en räddare i nöden för en rekryterare. Jag vet inte hur många gånger magkänslan gett mig rätt i efterhand när jag tvekat inför en kandidat. Du vet den där kunden som du får ont i magen av att träffa? Vart tror du att du har största chans att göra en jätteförändring? Förmodligen där det skaver mest.

Att gå på några minor i livet för att man vågar gå emot sin obehagskänsla är uppfriskande (efteråt) och gör att trappsteget för nästa förändring känns mycket lättare, så prova. Vem vet, det kanske leder till ett helt nytt liv?

 

Posted in Personlig utveckling, Psykologi, Vardag and tagged , , .