Skadade människor är guld på arbetsmarknaden

Jag minns min första, riktiga chef med blandade känslor. Han var manipulativ, oförstående, hänsynslös och en av de mest ojämställda chefer jag någonsin jobbat med. Kort sagt och en lös kanon. Samtidigt var han en av de första människor jag någonsin sett som gav allt. Han kom först, gick sist. Det väckte någon typ av beundran inom mig att han aldrig krävde mer av andra än han gjorde av oss anställda. Jag, som ville ha en karriär, fina titlar och ett fett lönekuvert ställde upp på det mesta. Jag jobbade heltid men kom ofta in när någon var sjuk och jobbade. Obetalt såklart. Vill man någonstans måste man ställa upp. Jag minns ett tillfälle när jag var så trött att jag trodde att jag skulle gå sönder om jag jobbade extra när de ringde, så jag sa att jag hade andra planer.

”Vad då för planer!?” fräste min chef irriterat.

”Jag ska gå till badhuset och träna”

”Det är knappast anledning för att inte ställa upp”

Och så fortsatte det, mina behov av ledighet var alltid ur fokus och enda gången jag tackade nej till att jobba gratis var när jag bokat något med mina redan försummade vänner och insåg att smärtan för att ställa in med dem skulle bli större än vreden från min chef.

Framgång och högre titlar

Till slut fick jag min ”framgång” i rollen som företagets yngsta chef och dessutom märkte jag  hur ställa-upp-beteendet blev en drog för mig. Jag njöt av att känna mig ovärderlig och nummer ett på listan över personerna man kunde ringa som alltid ställde upp för teamet. Jag tackade ja till alla möjligheter att visa vad jag gick för, inklusive etableringar som innebar 12-24 timmars arbetsdag under flera veckors tid för en klapp på axeln när vi var färdiga. Jag blev ledsen när de valde någon annan för etableringar, för jag tänkte att de hade hittat någon som var en större tillgång än jag. Ungefär samtidigt förstod jag att min första chef varit mitt i en svår separation och att det var därför han mer eller mindre bodde på jobbet under den här tiden. Jag såg ner på att han nu verkade ta alla möjliga chanser till att vara ledig ihop med sin nya kärlek.

death

Utmattningssyndrom

Det här synsättet gällde förstås även andra. Som chef var jag på samma sätt som min chef helt oförstående över alla lata stackare som aldrig ställde upp för någon annan. Det fanns ju människor som mig förstås, som av olika anledningar tackade ja till allt jag sa, som alltid ställde upp för företaget och som alltid insåg vad som var viktigt. På riktigt. Tills jag började vackla i min teori efter 12 år. Det kostade mig en sjukskrivning med titeln utmattningssyndrom eller det mer vardagliga ordet utbrändhet.

Vi som ger allt till andra, oavsett om det är vänner, släktingar eller vad det kan vara, söker efter kickar som hela tiden eskalerar. Vi behöver mer och mer för att få samma kick som i början, eller så flyr vi från något där hemma som vi inte vill eller kan ta tag i. Det är absolut inte fel att hjälpa andra människor, men det ska vara lustfyllt och gå i linje med våra egna värderingar. Jag tror att det är livsfarligt att hela tiden söka den där klappen på axeln i ordets rätta bemärkelse.

Människor som ger upp sig själva

Jag möter ofta människor som mig. Som säger saker som: ”Jag vet att jag jobbar mycket, men efter den här julen ska jag bjuda familjen på en fin resa”, ”I sommar måste vi hinna med att träffa alla vänner vi inte sett under året” eller ”Så fort det här projektet är över kommer jag ha mer tid” . Precis som med mig går det inte att resonera om vad som är viktigt på riktigt med dem och jag förstår varför. Barn ger inga klappar på axeln för att man är hemma en extra eftermiddag, vänner ger inte feedback på bra utförd insats. Det är klart att vi fortsätter köra på feedbackens motorväg, snabbare och snabbare tills vi kraschar in i ett räcke.

Så länge vi inte bränner ut oss är det lätt att förstå att vi är guldkornen på arbetsmarknaden.

Posted in Älska dig själv, Beteendevetenskap, Hälsa and tagged , , , , , .