Söndagskrönika

Jag tänker på mina bekanta. Framgångsrika, välstylade barn, två bilar, två semesterresor om året (utöver resan till fjällen varje sportlov). På middagarna porslin från royal design och måltider som hämtade ur någon kändiskocks restaurangmeny (det är de förmodligen). Kläder från Gant ute på sommarstället. Eller Filippa K om de är estetiskt lagda. Perfekta trädgårdar där poolvattnet glittrar lika mycket som deras blekta tänder. Kvinnorna tar botox men ger sin fantastiska 1000-kronors hudcremé hela äran.

De är lyckliga. Såklart. De bryr sig om naturen och hon vill ha ett större trädgårdsland. Mandelpotatisen blev så bra förra året.  Mannen i förhållandet himlar med ögonen åt frugans ”torpdrömmar” där på villatomten som rymmer allt annat än ett torp.  Ändå ger han henne ett uppskattande ögonkast, han är en fin människa. Sedan återgår han till att vända hängmörade hjortbiffar och pratar Tesla, integrerade högtalare och välvda tv-apparater. Under kvällen smyger hon in handen under hans Ralph-Lauren skjorta och lägger fingertopparna på hans platta mage, han tittar varmt på henne med de där blåa ögonen som en gång fick henne att falla som en fura. Men allt det där sker under helgen. På måndag går han tillbaka som hög chef för ett tech-bolag. Hon arbetar som affärsjurist. De kommer byta arbete inom 4 år och göra exakt samma sak på en nytt företag. Fast med lite bättre förmåner förstås. Så säger statistiken.

Den amerikanska drömmen har blivit Svensk.

Och sedan baksidan. Barnen som bara kräver mer prylar. Som inte alls beter sig så där välkammat på skolgården. Ångesten när den där mandelpotatisen lägger sig på insidan av låret. När bryggan på skärgårdsön försvinner under islossningen och det plötsligt är mer kostnader än brygghäng. När han dricker lite för mycket varje helg och blir dryg. Han slåss inte förstås, men han kommenterar att hon gått upp i vikt och hånar hennes välmanikurerade naglar. Hon ägnar sig åt barnen och räds den dagen de inte är beroende av henne längre. Kanske skulle man skaffa en hund? En hund skulle älska. Det vet hon.

Hon ringer mig klockan 07.30 en måndagsmorgon ett par veckor senare och säger att han med de himmelsblåa ögonen förmodligen är otrogen. Hon ringer mig (av alla människor) fast vi knappt känner varandra. Jag frågar vad hon gör om hon har rätt. Hon tystnar, för vi vet båda svaret: ingenting. För mycket på spel. Huset, båten, semesterresorna. Barnen. Vännerna, vad skulle de tro? Och jag säger att då spelar det väl ingen roll, då är det väl bättre att inte veta. Det gör det tydligen. Så hon börjar åka på träningsresor, för nu är det hennes tur att bli sedd av någon. Vem som helst. Hennes instagramflöde svämmar över med bilder på den manliga PT’n som är 15 år yngre. Han är så snygg att filtren inte räcker till. ”Tänk att ha två män runt omkring sig som ser ut sådär”  suckar en annan väninna avundsjukt.

Mannen håller sig borta så mycket det går under tiden, på affärsresorna får man dricka ifred och kvinnorna älskar hans välskräddade kostymer. Han berättar förtroligt för mig att de inte kräver så mycket av honom mer än lite kul. Är det inte det allt handlar om, säger han, att ha kul? Han känner sig fångad hemma. Jag frågar varför han inte bara går. Han tystnar. För mycket på spel. Huset, båten, semesterresorna. Barnen. Vännerna, vad skulle de tro? Allt det säger han till mig fast vi knappt känner varandra. Han älskar ju sin fru. Och hon älskar honom. Det är iallafall det de båda säger.

Bara det att den Svenska drömmen kom emellan.

 

 

Posted in Vardag and tagged , , .