Teamövningen som visar allt

Att hålla utbildningar och konferenser är något jag älskar. Jag vill förstås att det ska ge något i form av kunskap och allra helst nya [förbättrade] vanor på arbetet, men även privat. Samtidigt är det ett stort ansvar att hålla deltagarnas fokus i två eller flera dagar.

En övning som jag kör någon gång då och då är en problem-lösningsövning som utmanar vårt sätt att tänka. Det är också ett sätt att se vilka som är dominanta i en grupp samt utmanar människors värderingar. Det absolut bästa i övningen tycker jag dock är den tankeställare många får efteråt: hur bidrar jag egentligen till en bättre värld? 

Övningen

I övningen är ditt team ansvarig för en räddningsaktion av ett antal människor som blivit instängda i ett grottsystem i Sydamerika. Grottan fylls långsamt med vatten, och du kan bara rädda en person åt gången genom ett smalt hål. Tyvärr innebär det att minst en person kommer att drunkna i grottan. Offren har sagt att de själva inte kan bestämma utan lämnar ansvaret på dig och ditt team vem som skall räddas och i vilken ordning. För att hjälpa dig välja finns en kort bakgrundsfakta om varje person.

Därefter beskrivs den 35-åriga forskaren som är nära en bot av rabies, men som blivit dömd för sexuellt ofredande på grund av blottning, den 65-åriga yrkesmilitären som arbetar med ungdomar som har problem, en bortskämd fotomodell vars pappa är en högt uppsatt kinesisk ämbetsman, för att inte tala om hemmafrun med två små barn som väntar hemmavid. På tal om barn, den afrikanska prästen har elva stycken och är aktiv inom det kommunistiska partiet i sitt land, medan den store företagsledaren har både barn och barnbarn som han är med när han inte skapar 1000-tals nya jobb.

Jag berättar att de måste vara överens i gruppen innan de presenterar (ibland får jag bryta efter 30 min). Innan de presenterar frågar jag gruppen om de verkligen är överens.

Resultatet

Vad händer då när man gör denna övning? Jag har gjort den själv och i flera team och oftast brukar följande ske:

  • Några få kan inte välja alls. Att skicka en person i döden är mer än de kan uthärda -även om det är ren fiktion.
  • De gör det enkelt för sig och låter ålder avgöra. När man utmanar dem (du menar alltså att du räddar en bortskämd tonåring före en två-barnsmamma?) så brukar de vackla.
  • De har en åsikt, men om andra trycker på så viker de sig. Utmanar man valet brukar kommentaren bli ”Egentligen tyckte jag…”  Tänk på hur ofta det sker på en arbetsplats.

Men det finns en grupp som oftast är helt orubbliga i sitt beslut: De grupper som värderar räddningsaktionen efter personernas samhällsnytta. Inte nu eller då utan i framtiden. Den gamla företagsledaren brukar inte hamna högt upp tyvärr. Inte heller militären som räddat landet från massor av kriser. Däremot den unga blottaren med boten mot rabies hemma i garderoben.

Om det nu är så att vi människor värderar mänskligt värde i potential vi har i framtiden, varför är vi så bra på att berätta vad vi har gjort på arbetsintervjuer och i möten med andra? Varför visar vi inte vårt värde för andra med vilken potential vi har att göra storverk i framtiden? Värdet på vår tur upp ur gruvan verkar också bero på hur många människor vi lyckas tjäna framåt vilket jag skrivit om tidigare.

En annan iaktagelse är att  prästen med elva barn i 100% av alla grupper jag arbetat med räddas efter hemmafrun med två barn. Argumentet är oftast att kvinnan har barn (!) och är viktigare för barnens uppväxt än mannen. Känn på den alla hemma-pappor.

 

Posted in Vardag and tagged , , , .